Jag klär av mig naken
Nu tänker jag skita i åsikter och fördomar, jag tänker skita i vad era tyckande och tänkande kring detta för ärligt... Vad tjänar det till att ta åt sig saker när botten är öppen för fall?
Jag brukar inte försäga mig i ord och meningar, öppna mig för att visa nåd eller förvänta mig en tröstande axel..
Fler av er vet min bakgrund och historia, fler av er vet mina kännetecken och mål och faktumet är just i detta nu att jag ska öppna mig... Jag ska klä av mig naken och visa den nakna sanningen!
Mer än 1 år har gått.. 1 HELT ÅR har gått åt av stress, gråt, ilska och förnedrande ord och meningar mot mig och mot den jäveln som tyckte att jag förtjänar detta... Ni vet väl den där känslan när man vill ha något så fruktansvärt jävla mycket men får skit tillbaka? Har ni haft en sån känsla? Att vela ha något men tiden.. Orken och tålamodet räcker inte till och allt brakar istället? Eller ska jag öppna mig ännu mer?
Tänk om jag bara hade tur, den gången hade jag tur att det hände med just den jag ville att det skulle hända med.. Tänk om det var min första och sista gång? Jag tänker än idag att det kanske bara var ett mirakel att det hände... När man öppnar sig, och står där naken framför sanningen så känner man verkligen vilka öppna sår man har, innan fanns dom inte där men ju gör dom det... Ärligheten kommer, se upp för djävulens fasa vilar där! Nu öppnar jag mig igen! Jag och T har försökt med syskon till Nélli i mer än 1 år, inga resultat utan bara tårar tårar tårar.. Men jag har en anledning till mina tårar och smärtor, för jag bär på något som skapar ett monster i min kropp som styr mig och min framtid.. Försök till en graviditet ska vara roligt och inte en pina... Väntan på ett pluss på stickan ska vara spännande och inte skrämmande och lessande... Planeringen ska vara roligt, pirrigt och kärleksfullt och inte en mardröm men för mig? Det är allt ifrån det spännande och mystiska som för många andra. för jag vet. Jag vet att jag har något som kontrollerar min kropp och framtid så att jag kanske aldrig får uppleva den där privata delen med min partner utan måste be om hjälp för att komma den nära...
Nu kommer säkert kommentarer på "men du har ju redan ett barn, det räcker väl... Lägg inte all energi på att försöka bli gravid, lägg det på din dotter! Det tar tid, håll ut. Är det menat så kommer det med tiden.." och Nélli är en människa som jag aldrig kommer förstå mig på.. Hur mycket kan man verkligen älska en liten människa som henne? Det gör ont i mitt hjärta för det rymmer inte lika mycket kärlek som jag har, men ändå om nästan 95% energi går till henne så har jag 5 kvar som skapar en mur åt graviditeten.. Jag talar för mig själv nu och ingen annan, min största dröm är att ha 4 barn. Sedan jag var liten ville jag ha 10 men där efter siktade jag in på 4 perfekta och kärleksfulla barn med stort utbud av möjligheter! Men när man har en sjukdom som hindrar det utan dröjer ut på tiden och i värsta fall inte klarar av det själv så skapar det hormoner som gör att man blir deprimerad...
Vad kan jag göra? Jo försöka tänka in på framtiden och se från ljusa sidor, jag ångrar inte Nélli! She makes me good, men syskon är något vi vill ha! Så mina tankar far runt i virvlar... "jag är steril... jag kommer inte kunna utöka familjen.. jag är inte en riktig kvinna då jag inte kan göra min uppgift som kvinna med att bli gravid..." Tänk er själva att sitta i min sits.. Tänk er själva att vilja bli gravid och skaffa större familj mer än något annat på jorden och veta att du har ett hinder som gör det svårare... Att ständigt gå runt och tänka att du kanske bara hade en tur och är näst intill steril... Att om du ska lyckas så kanske du måste be läkare om hjälp och gå på utredning, massa sprutor och prover.. Koller och hjälp när det enda du ville var egentligen att lyckas med din partner.. Hemma, i eran säng tillsammans och hade det mysigt.. Inge påfrestande situationer, inga tankar och inga påfrestande vanor...
Kan ni sätta er in i det vardagslivet då kan jag börja lyssna till era åsikter, för innan dess är dom som luft för mig... Jag är på-läst, jag har läst om min sjukdom som jag fick reda på några dagar före Néllis 1 års-kalas. Jag vet vilken fasa jag bär på, som andra kvinnor bär på.. Vissa har mer tur och andra mindre, finns dom som är sterila och finns dom som fick ökad lycka i det hela...
Så innan ni nu dömer mig efter det här inlägget, börjar prata om vad dittan och dattan är för något. Om vad jag ska göra och hur jag ska göra så kan ni sätta er in i min situation och vardag.. Alla påfrestande tankar och vilja, gå dag in och ut och känna tiden rinna ut och tålamodet och lyckan slungas in i ett svart hål... Se framtiden annorlunda mot vad den en gång såg ut och känna att DU är misslyckad... DU är ett freak och din enda kvinnliga uppgift är misslyckad.. Den uppgiften du är skapad för sen tiders tider är kapad, något du en gång skulle vara bra på misslyckades du med efter 1 gångs lycka... Det mina vänner, det får ni gärna föreställa och förstå innan ni kläcker ur er massa onödiga åsikter som för mig inget är till nytta.
Tack!
