Ibland får man spy galla
Hej alla!
Haft uppehåll från bloggen i några dagar, ärligheten varar längst eller hur?
Under tiden jag har varit mamma har jag alltid fått höra att man inte får vara ledsen, inte få bli nedstämd eller deprimerad på lätt nivå för att man har barn.. Men sanningen är att JO DET FÅR MAN! Jag och så många andra föräldrar är bara vanliga människor med känslor precis som dom som inte har barn, och när Nélli skulle bli 2 månader började Timmy jobba borta i veckorna, alltså bor i en husvagn i Stockholm från Söndag kväll till Fredag kväll och ibland som nu innan jul jobbar helger med..
Jag har fått hört hur starka vi är som kan både hålla vårt kärleksliv och föräldrarliv i liv, håller ut och klarar det som unga och att folk imponerar på oss. I deras ord och munnar låter det väldigt bra men sanningen är att det inte är en dans på rosor, faktiskt det är ett helvete rättare sagt!
Jag kommer ALDRIG byta ut min sambo, kärleken till den människan är stark och jag älskar han men distansen och all dess jobb kommer mycket i mellan. Han klandrar sig själv för att han har missat 1 ½ år av Néllis uppväxt pga allt jobb, att endast få träffa och tillbringa tid med henne under helger och ledigheter.
Men sanningen är, det funkar. Det är inte lätt för varken oss eller han. Många samtal och mess och massor av kärlek och trygghet i helgerna. Men vill ni veta vad som får oss att hålla ihop och hålla ut? Tillit, kärlek och tillvaro. Fanns inte kärleken där hade vi inte varit tillsammans, fanns inte tilliten hade vi aldrig kunnat lita på varanndra under distansen och kärleken hade försvunnit och fanns inte tillvaron hade samlivet och relationen brustit. Han trivs på sitt jobb, och lyckan i ögonen på både han och Nélli efter 1 veckas jobb.. Den är otroligt vacker, nästan vackrare än när dom fick träffa varandra efter förlossningen!
Men.. Sen kommer det till min vecka, det är inte en dans på rosor. Den sociala biten är borta, dom vänner jag har bor antingen längst ner i Sverige eller högst upp i detta avlånga land. Dom vännerna jag har i närheten har inga barn och pluggar eller jobbar så den delen är svår med, men jag har en vän som hjälpte mig upp från min dystra värld igår. Ett relativt långt samtal via skype gjorde min kväll bättre, och vi letar lägenheter och hus vid henne och hennes fina familj. Nästa vecka blir det .t.o.m träffa henne och julhandla med min familj. Jag uppskattar dessa få saker och det gör livet enklare, så jo även som förälder så får man spy galla och vara ledsen. Jag gråter sällan framför mitt barn och gör jag det så döljer jag det väl.. Så även som förälder får man vara nere och ledsen, för då inser man vad man har och uppskattar det även i svåra situiationer!
